Barnmedidiot's Weblog

”De omilda djuren styr över de milda …” ha ha …

barnmedidiot — Wed, 23 Jan 2008 07:03:57 +0000

Det är lika delar plågsamt/trösterikt att man aldrig är den första till att komma på något.
När man tänker sin arma skalle i bitar och tror att man har fått världen att vidgas och tankarna att klarna så ska man veta är det är redan beprövat av någon annan, kolla här:
”Denna sfer intager såväl onda som goda,
samt anordnar en hvar till att älska, skydda och
uppehålla sin afkomna, i kraft af egen-kärlek. Att
kärleken till små barn eller föräldraömhet (storge) finnes
lika väl hos onda som hos goda, bevittnar erfarenheten;
likaledes hos milda och omilda djur, ja att den hos onda
menniskor, såsom hos omilda djur, någon gång är starkare och
mera brinnande. Orsaken är den, att all kärlek, som
framgår ifrån Herren samt inflyter, förvandlas i subjektet (föremålet)
till dess lifs kärlek. Hvart enda besjäladt subjekt känner
nemligen icke annorlunda än att det älskar af sig sjelft, ty det
förnimmer icke inflytelsen, och då det äfven verkligen älskar
sig sjelft, gör det kärleken till de små barnen till egen[kärlek]
till sig sjelft, förty det likasom ser sig sjelft i dem och dem
i sig, och sig sjelft således förenadt med dem. Deraf härrör
äfven, att denna kärlek hos omilda djur är vildare, såsom
hos lejon och lejoninnor, björnar och björninnor,
leopardhanar och leopardhonor, vargar och varginnor, och dylika
andra, än hos hästar, hjortar, bockar, får. Orsaken är den,
att dessa omilda djur hafva herraväldet öfver de milda,
och derföre en förherskande kärlek till sig sjelfva, och denna
kärlek älskar sig sjelf i sin afkomma; hvarföre, såsom sagdt
är, den inströmmande kärleken förvandlas till egen[kärlek].

Om någon annan lyckas googla fram vad man så ska göra åt det så hör av er;)!

Igen och överallt, finns det några vuxna längre?

barnmedidiot — Tue, 22 Jan 2008 06:31:28 +0000

Det hugger i min när min väninnas man berättar att deras dotter har bjudit in det nya grannbarnet för att baka tigermums i deras nya hus. Normala barn med normala föräldrar som har en barndom som tål att blåsas på utan att den faller sönder. Även om Nietzsche säger att ”Du ska vara som en hård bädd för den vän som lider” så är jag ändå så innerligt tacksam för de olyckssystrar och olycksbröder som är i samma situation (och förhoppningsvis dem för mig). Jag borde öppna en jour för förtvivlade föräldrar. Det låter säkert förmätet men 12 år har lärt mig lite om vad man bör och inte bör. Har du en mamma/pappa till ditt barn som verkar vara utsänd av fan själv så tala inte med dem i telefonen! Kräv att allting föregår via mail. I förra veckan gick jag steget längre och öppnade en ny mailadress som en av mina närmsta vänner har lovat att kolla varje dag. Hon går in och skiljer på viktigt och oviktigt och meddelar mig om det är något som rör sig om min dotter eller om det bara är rena påhopp. Detta gör att han har skärpt sig eftersom han inte är dummare än att han vet att allting kan användas emot honom vid den ev. rättegång som har hängt över oss i över oss i så många år. Trots att jag gick ut ur Svenska Kyrkan på min artonårsdag så vet jag inte hur många gånger varje vecka som jag tänker” blott en dag, ett ögonblick i sänder” Och ibland ber jag innan jag somnar men jag kan aldrig riktigt komma på till vem. Har ju ett ganska infekterat förhållande till det där med fadersfigurer;)Skydda era barn men skydda också er själv. Ju mer vrede och vanmakt de väcker i er desto mer energi tar de som ni hade kunnat lägga på era ungar. Bilens viktigaste funktion är att man kan sitta ensam och skrika i den, har man ingen bil så fungerar stranden också, helst när det är riktigt dåligt väder så att man inte skrämmer livet ur folk. Få ut det men låt aldrig er plågoande få se vad han/hon gör med er. Skriv mail men klicka aldrig på ”skicka” förrän nästa dag, be gärna någon kolla det åt dig först. Lugnt på västbanken, eller ej, du befinner dig likt förbannat i en krigszon, tro inte annat. Det där med att det aldrig är ens fel att två träter är en sanning med modifikation. Träd åt sidan, lägg ut skuggridåer och var smart och (till och med!) älsklig ibland trots att hela ditt inre är i kraftigt uppror. Det ska nog gå på något jävla vis.

Förresten …

barnmedidiot — Mon, 21 Jan 2008 08:21:55 +0000

…ångrar jag mig redan nu. Jag menar inte idiot, åtminstone inte i dess vanliga bemärkning. Jag syftar rent faktiskt på dess urspungliga betydelse i grekiskan. Då betydde ”idiôt” privatperson ,någon som inte ägnade sig åt politik, och överfört till den här faktiska situationen så menar jag någon som inte kan interagera med andra och som lever helt och fullt i sin egen tankevärld som bara är fylld med vänner eller fiender, svart eller vitt och helt utan förmåga att resonera sig fram till saker.
Men jo, han är en idiot. Tillsvidare. Ända tills ni har kommit på vad han egentligen är, det tog mig åtminstone 10 år att kunna ställa en diagnos som stämmer ganska bra överens med den som en psykolog skulle ställa.

Kalvmärkning

barnmedidiot — Mon, 21 Jan 2008 08:04:03 +0000

Det är inte svårt att framkalla minnet av en bebis nyfödda hud. Tunn, skör, rosa och skrynklig. Jag visste att jag inte skulle säga något när han bara en timme efter att hon hade kommit till världen lade henne mot sin kind sin – med värsta sortens tredagars-skäggstubb – som han gnuggade mot hennes lilla rosa. Min aningslösa storasyster hade fattat mindre ”Varför gör du så?!” frågade hon förbryllat varefter han bara gav henne ett ögonkast som fick henne att hålla mun.Senare förklarade han för mig att det var viktigt att hon vande sig vid honom. Och så fortsatte det i stort och smått. När min väninnas mamma skulle ta en bild av mig och lillan (som hade somnat i min famn) så frågade hon om han ville vara med på bilden. Det ville han gärna. Men då skulle han hålla henne. Att säga emot skulle utlösa en konflikt så jag lade henne försiktigt i hans armar varefter hon vaknade och började att skrika. Låt mig förtydliga att vi alltså talar om en man som just då höll på att utbilda sig till pedagog och som på nuvarande tidspunkt arbetar professionellt med just barn.
Jag önskar att jag hade kunnat skriva lite mer poetiskt om det här och det kommer det säkert att finnas utrymme för snart men jag har säckar och kartonger fulla med minnen som i skrivande stund rasar över mig. Jag borde redan under graviditeten ha förstått vem jag hade att göra med. Min trevliga medelklassfamilj borde ha förstått, men ingen gjorde det. Jag var inget våp som var fullständigt vansinnigt förälskad i honom mot alla odds. Däremot stod jag där med putande mage och hade en stark känsla av att någonting var fel. Han var tom inuti. Det spelade ingen roll om han försökte vara snäll eller vad han nu försökte. Det var precis som om informationen kom från något annat håll. Vilket den också gjorde visade det sig. En dag hörde jag hans mammas gälla röst på telefonen ”visa nu uppskattning mot din gravida kvinna!” Bara en timme senare kom han hem med en bukett nejlikor. Begravningsblommor. Liv skulle omvändas till död och lycka skulle bli ett helvete utan ände. Till alla er som är i valet och kvalet: för guds skull, lita på er magkänsla. Det går inte an att försöka vara tjusig och idealistisk när det handlar om ett barns liv. jag minns att min stående fras i förhållande till min graviditet var ”han man satt fan i båten får man ro honom i land”. Det är löjligt att tänka på hur bokstavligt det var. Problemet är att det inte finns land i sikte och att fan själv har gjort sig till kapten för länge länge sedan.

Bara en vanlig enkel man …

barnmedidiot — Sun, 20 Jan 2008 13:46:21 +0000

Jag har bara ett enda gott råd till folk nu för tiden (folk är alla de som varit förnuftigare än jag och som har väntat med att skaffa barn eftersom de letat efter den rätte/rätta men som nu förstått att denne/denna tydligen bara är ett påhitt samtidigt som deras äggstockar håller på att vissna, för ja, de är nästan alla kvinnor).
Rådet låter så här: hitta någon som du skulle kunna tänka dig att skilja dig ifrån.
Någon som är bra att ha att göra med, någon som du antar klarar av att bli lämnad utan att vilja förinta dig och skada ert gemensamma barn. Någon som kan ta det onda med det goda och som kan klara livets toppar och dalar. Skit i om denne glor på sport, har fotsvett och bara kan laga fiskpinnar(du slipper ju honom ändå snart) bara han kan stå och putta ert gemensamma barn på en gunga så att det tjuter av skratt och håller det i handen när man ska gå över gatan, inte dricker och har ok koll på sin ekonomi. För då han ni kommit långt. Jag är helt medveten om att det låter som total rappakalja men med mina erfarenheter kan jag tyvärr inte säga något annat än att det säkraste ni kan göra är att undvika de där charmerande männen som gör anspråk både på att ha fantastiska gener och på att kunna bli perfekta pappor. Jag har en tolv år lång historia att berätta och jag lovar att göra det så underhållade jag kan. Alldeles snart. Redan imorgon.