Kalvmärkning januari 21, 2008

Det är inte svårt att framkalla minnet av en bebis nyfödda hud. Tunn, skör, rosa och skrynklig. Jag visste att jag inte skulle säga något när han bara en timme efter att hon hade kommit till världen lade henne mot sin kind sin – med värsta sortens tredagars-skäggstubb – som han gnuggade mot hennes lilla rosa. Min aningslösa storasyster hade fattat mindre ”Varför gör du så?!” frågade hon förbryllat varefter han bara gav henne ett ögonkast som fick henne att hålla mun.Senare förklarade han för mig att det var viktigt att hon vande sig vid honom. Och så fortsatte det i stort och smått. När min väninnas mamma skulle ta en bild av mig och lillan (som hade somnat i min famn) så frågade hon om han ville vara med på bilden. Det ville han gärna. Men då skulle han hålla henne. Att säga emot skulle utlösa en konflikt så jag lade henne försiktigt i hans armar varefter hon vaknade och började att skrika. Låt mig förtydliga att vi alltså talar om en man som just då höll på att utbilda sig till pedagog och som på nuvarande tidspunkt arbetar professionellt med just barn.
Jag önskar att jag hade kunnat skriva lite mer poetiskt om det här och det kommer det säkert att finnas utrymme för snart men jag har säckar och kartonger fulla med minnen som i skrivande stund rasar över mig. Jag borde redan under graviditeten ha förstått vem jag hade att göra med. Min trevliga medelklassfamilj borde ha förstått, men ingen gjorde det. Jag var inget våp som var fullständigt vansinnigt förälskad i honom mot alla odds. Däremot stod jag där med putande mage och hade en stark känsla av att någonting var fel. Han var tom inuti. Det spelade ingen roll om han försökte vara snäll eller vad han nu försökte. Det var precis som om informationen kom från något annat håll. Vilket den också gjorde visade det sig. En dag hörde jag hans mammas gälla röst på telefonen ”visa nu uppskattning mot din gravida kvinna!” Bara en timme senare kom han hem med en bukett nejlikor. Begravningsblommor. Liv skulle omvändas till död och lycka skulle bli ett helvete utan ände. Till alla er som är i valet och kvalet: för guds skull, lita på er magkänsla. Det går inte an att försöka vara tjusig och idealistisk när det handlar om ett barns liv. jag minns att min stående fras i förhållande till min graviditet var ”han man satt fan i båten får man ro honom i land”. Det är löjligt att tänka på hur bokstavligt det var. Problemet är att det inte finns land i sikte och att fan själv har gjort sig till kapten för länge länge sedan.